På olika håll i Europa har pensionssystemen utformats på mycket olika sätt. Utvecklingen av pensionssystemen bygger på att skapa balans mellan fördelningen av den gemensamma risken och individens ansvar. I allt fler länder har trenden börjat gå mot det senare alternativet.

Arbetspensionen i Finland skiljer sig från motsvarande pensioner i andra länder såväl genom dess karaktär av social trygghet, dess omfattning och det inkomst- och förmånsbestämda systemet som genom pensionernas finansiering och administration. En jämförelse av pensionsmodellerna visar att Finland kan mäta sig i en utvärdering av hållbarheten i pensionernas finansiering och pensionernas tillräcklighet.

Varje EU-land har sitt eget pensionssystem

Det finns inte två likadana pensionssystem. Pensionsskyddet har skapats med hänsyn till utgångsläget i varje land och dess principer är djupt förankrade i landets samhällsekonomiska, arbetsmarknadsmässiga och kulturella strukturer överlag.

Ett etablerat internationellt sätt att beskriva hur pensionerna är ordnade och systemet för beslutsfattande är modellen med pelare. Där kan pensionsskyddet som enklast delas in i tre pelare: 1. lagstadgad pension, 2. tjänstepension som baserar sig på anställningsförhållande och 3. privat pensionssparande. Det finländska arbetspensionssystemet hör enligt sin EU-rättsliga ställning till den första pelaren, dvs. socialförsäkringspensioner.

Det finländska systemet är en unik kombination av lagstadgad socialförsäkring och verkställighet som sköts genom arbetspensionsförsäkringsbolagen inom den privata sektorn. Arbetspensionerna inom den privata sektorn administreras decentraliserat av flera arbetspensionsbolag, pensionsstiftelser och pensionskassor som konkurrerar sinsemellan. Pensionsskyddet inom den offentliga sektorn sköts av dess egna arbetspensionsanstalter. Genom det solidariska ansvaret är pensionerna tryggade i händelse av att en enskild arbetspensionsförsäkrare går i konkurs. I enlighet med det solidariska ansvaret bär de övriga arbetspensionsförsäkrarna inom den privata sektorn i en problemsituation ansvaret, om en aktör skulle drabbas av ekonomiska svårigheter.

Eftersom arbetspensionen har erbjudit en omfattande inkomstbaserad pensionsförsäkring utan pensionstak, dvs. övre gräns för den pension som betalas ut, är betydelsen av den andra pelarens arbetsgivar- eller branschspecifika tilläggspensioner hos oss liten. I många EU-länder är de inkomstbaserade pensionerna arbetsgivar- eller branschspecifika tilläggspensioner och omfattas således inte av den sociala tryggheten. Då har den lagstadgade pensionen och den tjänstepension som baserar sig på anställningsförhållande ordnats via olika system.

I flera europeiska länder står dessa tjänstepensioner för en betydande del av det inkomstbaserade pensionsskyddet. Pensionsskyddets nivå och omfattning kan variera efter bransch, arbetsmarknadsställning och organisering. Skuggområden i pensionsskyddet är vanliga. De privata tilläggspensionernas, dvs. den tredje pelarens roll kan betonas i de länder där pensionsnivån enligt den första och andra pelaren är låg i förhållande till lönen.

I Finland ger arbetspensionen den huvudsakliga utkomsten under pensionstiden. Så ska det enligt vår åsikt vara också i fortsättningen. I Finland är syftet med kompletterande och frivilliga pensionsarrangemang att komplettera det lagstadgade pensionsskyddet, inte att ersätta det. I tilläggspensionerna betonas individens ansvar t.ex. i fråga om placeringsrisken och över huvud taget individens ansvar för beredskapen inför pensionstiden. Då är det svårare att trygga utkomsten under pensionen för de befolkningsgrupper som är i en svagare ställning på arbetsmarknaden. Samtidigt har man i Europa också inom de lagstadgade pensionerna på olika sätt överfört risker på individen. Med tanke på pensionsskyddet är det enbart positivt att systemet är lagstadgat eller obligatoriskt och har en bred omfattning.

Trenden går mot avgiftsbestämda pensioner

Pensionsmodellerna kan enligt det sätt på vilket pensionen fastställs och finansieras något förenklat indelas i två kategorier: förmåns- och avgiftsbestämda system. Med förmånsbestämda system avses att pensionsförmånens nivå har fastställts på förhand eller bestäms på basis av inkomstnivån och arbetshistorians längd. I ett avgiftsbestämt pensionssystem är förmånsnivån i sin tur beroende av t.ex. placeringsintäkterna eller finansieringsbalansen. Pensionens storlek är beroende av de avgifter som betalats till systemet och de placeringsintäkter som erhållits på dem.

I Finland ville man bygga ett sådant pensionssystem som bringar stabilitet och skapar trygghet i ett sårbart livsskede, där den enskildes möjligheter att inverka på sin ekonomiska situation är begränsade. En på förhand fastställd, livslång och oantastbar arbetspension som baserar sig på inkomsterna uppfyller dessa kriterier.

På annat håll i Europa är trenden inom utvecklingen av förvärvspensionerna att man avstår från utlovade förmånsbestämda pensioner och går mot mer avgiftsbestämda pensioner. Placeringsrisken överförs på individen och kostnadsrisken t.ex. för den offentliga ekonomin eller företagen minskar, men utkomsten på äldre dagar kan präglas av större otrygghet jämfört med den finländska modellen.

Fokus på hållbarhet och tillräcklighet

I jämförelsen av de olika pensionssystemen riktas uppmärksamheten ofta på pensionernas tillräcklighet och finanseringens hållbarhet. Finlands modell klarar sig i europeisk och även global jämförelse mycket väl med båda mätkriterierna. Arbetspensionen är den huvudsakliga utkomstkällan för pensionärerna och dess syfte är att upprätthålla en rimlig konsumtionsnivå, medan Folkpensionsanstaltens garanti- och folkpension erbjuder en minimiutkomst.

När det gäller finansieringen av pensionerna är beredskapen i fråga om de lagstadgade arbetspensionerna bättre i Finland än i många andra länder i Europa. Den skeva åldersstrukturen i Finland ställer egna utmaningar på finansieringen av pensionerna, men man har bättre förberett sig på den åldrande befolkningen än i de flesta andra EU-länderna genom att fondera pensionstillgångarna. Finland hör för närvarande till de länder där befolkningen åldras snabbast, men i framtiden kommer många länder att gå förbi oss. Med placeringsintäkterna på de fonderade pensionstillgångarna utjämnas höjningstrycket på arbetspensionsavgifterna och skapas beredskap för framtida pensioner. På detta sätt kan pensionsavgifterna hållas på en permanent lägre nivå än vad de skulle vara utan fondering.

I de flesta EU-länderna fonderas socialförsäkringspensionerna inte och kostnaderna för dem finansieras med skatter och avgifter som uppbärs varje år. Under finanskrisen har pensionssystemens hållbarhet i många EU-länder varit hårt utsatt, i synnerhet då befolkningen åldras och livslängden samtidigt ökar. Pensionssystemen har förnyats i alla länder på grund av finansieringstrycket t.ex. genom att man höjt pensionsåldern.

Också i Finland måste vi i framtiden arbeta längre än för närvarande för att komma upp till samma pensionsnivå som i dagens läge. Bakom detta ligger den ökade livslängden och höjningen av den målsatta pensionsåldern. Arbetspensionssystemet bidrar för sin del till att förlänga arbetslivet. Utöver de pensionsreformer som genomförts har också arbetspensionsrehabiliteringen en viktig roll. Dess syfte är att förbättra möjligheterna till arbete, när en person på grund av sitt hälsotillstånd inte kan fortsätta i sitt tidigare arbete.

Med de pensionsreformer som genomförts i Finland har man tryggat finansieringens hållbarhet och pensionernas tillräcklighet. Den arbetspensionsreform som trädde i kraft i början av 2017 har på EU-nivå betraktats som ett mönsterexempel på hur problemet med den ökade livslängden kan beaktas i samband med en pensionsreform (se Europeiska kommissionens sysselsättningsrapport ”ESDE” Employment and social developments in Europe (2017)).
I EU-länderna har tyngdvikten i reformerna huvudsakligen legat på att trygga finansieringen.

När man analyserar pensionernas tillräcklighet är det finländska pensionsskyddet på europeisk genomsnittsnivå. Vid en mätning av den relativa fattigdomen (dvs. hur många pensionstagares nettoinkomster som ligger under 60 % av befolkningens medianinkomst), placerar sig Finland i medelkasten med Sverige och Tyskland. Djup pensionärsfattigdom förekommer knappast alls i Finland. Finland har emellertid av Europarådet fått tillrättavisningar med anledning av minimiutkomstnivån (inklusive garantipensionen).

Arbetspensionen enligt den finländska modellen är likvärdig jämfört med många förvärvspensioner. Den lagstadgade pensionen tjänas in och bibehålls oavsett bransch, anställningens längd eller byte av arbetsplats. I många länder betalar arbetstagarna pensionsavgifter, men får rätt till förvärvspension t.ex. först efter flera år i arbete eller kan rentav förlora tilläggspensionen vid byte av arbetsplats. I fråga om sådana tilläggspensioner som enbart bekostas av arbetsgivaren varierar spelreglerna.