Hur bedöms arbetsoförmåga?

11.10.2018

Arbetsoförmåga är en öm punkt. Ännu känsligare är det, om man ansöker om invalidpension men inte beviljas pension. Varför går det så? Hur bedömer arbetspensionsbolaget arbetsförmågan?

Den behandlande läkaren har rekommenderat sin patient att ansöka om invalidpension. Patienten lämnar in en ansökan, men arbetspensionsbolaget avslår ansökan om pension. Ungefär var fjärde som första gången ansöker om invalidpension råkar ut för detta.

Hur bedöms arbetsförmågan vid ansökan om invalidpension? Varför avgör försäkringsläkaren rätten till pension och inte den behandlande läkaren? Varför går bedömningarna ibland isär?

Kuva: työkyky

11 olika definitioner på arbetsoförmåga

– Arbetsoförmåga är ett juridiskt begrepp som definieras i lag. Det är inte en diagnos, som kan ställas. I olika lagar definieras på olika sätt vad som avses med arbetsoförmåga och följderna av arbetsoförmåga, förklarar överläkare Jukka Kivekäs från Varma. Han var försäkringsläkare samt ordförande för Telas delegation för ärenden i anslutning till arbetsförmåga och rehabilitering.

Det finns det facto hela 11 olika definitioner av arbetsoförmåga i finsk lagstiftning.

Partiell, full eller yrkesbaserad arbetsoförmåga?

I arbetspensionslagen finns tre olika definitioner av arbetsoförmåga: partiell arbetsoförmåga, full arbetsoförmåga och dessutom yrkesbaserad arbetsoförmåga som gäller 60 år fyllda. En person som fyllt 60 år förväntas inte längre utbilda sig till ett nytt yrke, om personen är oförmögen att utföra sitt tidigare arbete. När det gäller yngre personer är detta en avvägningsfråga.

Den offentliga sektorn har sina egna definitioner på arbetsoförmåga – där jämförs den kollektiva arbetsförmågan med individens eget arbete. Lagen om sjömanspensioner, lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar och folkpensionslagen har sina egna definitioner.

Arbetsoförmögen enligt sjukförsäkringslagen eller arbetspensionslagen?

De största skillnaderna i definitionerna finns mellan sjukförsäkringslagen och pensionslagarna.

Definitionen av arbetsoförmåga i sjukförsäkringslagen är yrkesbaserad. Om en person insjuknar så att personen är oförmögen att utföra sitt arbete och till följd av det har rätt till sjukdagpenning från Folkpensionsanstalten, är personen så att säga yrkesbaserat arbetsoförmögen.

Situationen förändras, om personen är allvarligt sjuk under så lång tid att det blir aktuellt att ansöka om pension. Då bedöms arbetsoförmågan enligt arbetspensionslagarna.

Enligt arbetspensionslagarna jämförs en persons arbetsförmåga på allmän nivå med vilket som helst sådant arbete som personen ”skäligen kan förutsättas utföra”. Då beaktas personens utbildning, tidigare verksamhet, ålder och boningsort.

Bedömningen av arbetsförmågan kan förändras även om hälsotillståndet är oförändrat

– Människans hälsotillstånd förändras således inte på något sätt, men bedömningen av arbetsförmågan kan förändras när man från att ha omfattats av sjukförsäkringslagen börjar omfattas av en annan lag. Den som är oförmögen att utföra sitt eget arbete kan vara förmögen att utföra något annat arbete, förklarar Kivekäs.

Därför bedöms i samband med ett nekande beslut i allmänhet samtidigt om den sökande kunde ha nytta av rehabilitering. Om man anser att personen med hjälp av rehabilitering kunde återgå till arbetslivet, får personen ett beslut om rätten till rehabilitering. Om personen inleder rehabiliteringen är stödet under rehabiliteringstiden större än vad invalidpensionen skulle vara.

Det här är en viktig aspekt framför allt för unga personer. Om en person blir invalidpensionerad som ung, kan personen ha en mycket kort eller kanske ingen arbetskarriär alls bakom sig. Då är också personens pension liten. En återgång till arbetslivet med hjälp av rehabilitering ger en bättre utkomst – förutsatt att en återgång är möjlig.

Medicinska fakta avgör

När beslutet om en människas arbetsförmåga fattas, måste beslutet basera sig på medicinska fynd. Enligt Läkarförbundets anvisningar ska till stöd för slutsatsen fakta och undersökningsresultat presenteras på så sätt att en utomstående på basis av dem kan komma fram till samma slutsats.

Därför bedöms arbetsförmågan i arbetspensionsbolagen på basis av skriftliga dokument. Läkarutlåtanden, sjukjournaler och andra dokument som redogör för personens sjukdomar och behandlingshistoria används för att ta fram medicinska fakta:

  • vilken sjukdom har personen,
  • hur har den behandlats,
  • i vilken grad är personens funktionsförmåga nedsatt på grund av sjukdomen,
  • vilken är sjukdomsprognosen?

Antalet dokument är många. När en person för första gången ansöker om invalidpension, innehåller ansökan i genomsnitt fem läkarutlåtanden om olika skeden av sjukdomen. Det kan finnas utlåtanden t.ex. av en ortoped, en fysiater och en företagsläkare.

Dokumenten ett verktyg för jämlikhet

Vid beslut utgående från skriftliga dokument förverkligas också jämlikheten bättre.

– När beslutet är dokumentbaserat, påverkas beslutet inte av den bild som personen ger av sig själv eller hur personen lägger fram sitt ärende, beskriver Kivekäs.

De positiva besluten fattas också enbart på basis av de dokument som finns att tillgå. Över 70 procent av de sökande får ett positivt beslut om invalidpension.

Invalidpensionsbeslutet ligger emellertid aldrig endast i en persons händer. Pensionsbesluten fattas av en grupp bestående av pensionsavgörare, rehabiliteringsexperter, jurister och i regel flera försäkringsläkare som specialiserat sig på olika områden.

Läkarnas olika roller

Beslutsfattandet utgående från skriftliga dokument styrs också av att den behandlande läkaren och försäkringsläkaren har olika roller. Den behandlade läkarens uppgift är att försöka bota och hjälpa patienten. Försäkringsläkarens roll är att ta ställning till om personen är berättigad till invalidpension eller någon annan förmån.

Försäkringsläkaren ska utöver sitt medicinska kunnande också vara insatt i lagstiftningen om sociala förmåner och de kriterier som fastställs i lag. Försäkringsläkaren får inte på något sätt delta i den sökandes vård och det får inte uppstå en patient-läkarrelation.

Unika men likvärdiga ansökningar

Varje person som ansöker om invalidpension är unik. Samtidigt ska alla sökande vara sinsemellan likställda.

– I Finland finns cirka 22 000 läkare i arbetsför ålder. Om den behandlande läkaren skulle besluta om invalidpensionen, skulle linjerna i beslutsfattandet kanske variera mycket från fall till fall. Beslutsfattandet skulle då inte vara jämlikt, säger Kivekäs.

– En mer centraliserad form av beslutsfattandet ger en mer likvärdig behandling. Folkpensionsanstalten och pensionsbolagen vet hurdana beslut som tidigare fattats i motsvarande situationer och följer också upp besvärsinstansernas beslut.


Invalidpensionen i korthet

  • Från arbetspensionssystemet betalades 2016 ut invalidpension till cirka 153 000 pensionstagare.
  • Årligen beviljas cirka 20 000 personer invalidpension i Finland.
  • De vanligaste orsakerna till invalidpension 2016: störningar i den mentala hälsan, muskuloskeletala sjukdomar, nervsjukdomar.
  • Var femte sjukpensionär 2016 var under 45 år gammal – deras invalidpension var i genomsnitt 905 euro.
  • Av de nya ansökningarna om invalidpension avslås 28 %.
  • De vanligaste orsakerna till avslag:

    - någon medicinsk orsak till besvären har inte kunnat konstateras
    - sökandens arbetsförmåga räcker inte till för personens eget arbete, men genom rehabilitering kunde personen vara förmögen att utföra något annat arbete
    - ansökan om invalidpension görs för tidigt; lagen förutsätter att personen varit arbetsoförmögen utan avbrott i minst ett år innan pension kan beviljas.

Källa: Pensionsskyddscentralen

Text: Riitta Gullman