Gå till innehållet

Decentraliserat arbetspensionssystem

Arbetspensionssystemet i Finland är till sin förvaltning decentraliserat. Det finns således flera arbetspensionsförsäkrare, såväl när det gäller typ som antal. Decentraliseringen hör nära samman med arbetspensionssystemets grundläggande uppgift, dvs. att trygga de nuvarande och framtida arbetspensionerna.

Decentraliseringen bidrar till att hantera riskerna

Arbetspensionssystemets grunduppgift är att trygga de nuvarande och framtida pensionstagarnas pensioner. Målet är att uppgiften sköts till så låga arbetspensionsavgifter som möjligt, så att kostnaderna för arbetspensionerna ska vara så små som möjligt för betalarna.

En del av de arbetspensionsavgifter som samlas in årligen fonderas och placeras för framtida pensioner. Avsikten är att få en så stor avkastning som möjligt på de placerade tillgångarna med den risk som tillåts. Tack vare den avkastning som erhålls kan arbetspensionsavgifterna hållas på en lägre nivå än vad de skulle vara på basis av pensionsutgiften.

I ett decentraliserat arbetspensionssystem kan placeringsriskerna bättre hanteras, eftersom placeringen av tillgångarna inte är beroende av enbart en aktörs marknadssyn. Arbetspensionsförsäkrarnas placeringsstrategier är sinsemellan olika, liksom också den avkastning som de uppnår vid olika tider. Man kan inte på förhand veta vilket placeringssätt som vid var tid ger den bästa avkastningen.

Utan decentraliseringen skulle man vid placeringen av arbetspensionstillgångarna endast förlita sig på placeringssynen hos en organisation. Då skulle risken för ett misslyckande öka på hela systemets nivå.

Tack vare decentraliseringen är arbetspensionstillgångarna i Finland till största del separerade från statsbudgeten, avvikande från situationen i många andra länder. Staten finansierar en del av pensionerna för företagarna, statens arbetstagare, lantbruksföretagarna och sjömännen. Pensionerna täcks emellertid i huvudsak med de arbetspensionsavgifter som betalas av arbetsgivarna, arbetstagarna och företagarna.

Decentraliseringen möjliggör att staten inte kommer åt pensionstillgångarna även om den offentliga ekonomin skulle vara i svårigheter. I många länder i Europa har detta varit fallet exempelvis under ekonomiska kriser. Tack vare decentraliseringen är pensionstillgångarna i Finland också skyddade mot politiska konjunkturer. Pensionstillgångarna kan exempelvis inte användas för att betala statens eller kommunernas skulder.

Mångsidigare placering tack vare decentraliseringen

Enligt lagen ska pensionstillgångarna placeras på ett lönsamt och betryggande sätt. I praktiken innebär det att tillgångarna ska placeras i olika objekt och på olika geografiska områden.

Inom den privata sektorn ställer också solvenslagstiftningen ramar för placeringsverksamheten genom att klassificera riskerna förenade med olika placeringsinstrument och reglera placeringen i dem. Arbetspensionsförsäkrarna har emellertid stor frihet när det gäller de placeringsstrategier som tillämpas, och försäkrarna betonar i sina portföljer på olika sätt olika placeringsinstrument och geografiska områden.

Om placeringen av arbetspensionstillgångarna sköttes av endast en aktör, skulle denna aktör utöva stor ekonomisk makt vid beslutet om placeringsobjekten för tillgångarna. Objekten skulle också kunna förändras jämfört med i dag för att trygga en tillräckligt mångsidig diversifiering på olika objekt och geografiska områden. Exempelvis kunde placeringarna i Finland minska från nuvarande nivå.

Decentraliseringen gynnar både arbetsgivare och arbetstagare

Arbetsgivaren bär ansvaret för att ta en arbetspensionsförsäkring för sina arbetstagare. I den decentraliserade modellen har arbetsgivaren mer valmöjligheter att besluta i vilken form pensionsförsäkringen ordnas: arbetsgivaren kan i den utsträckning det är möjligt grunda en egen pensionsstiftelse eller pensionskassa, ansluta sig till en pensionskassa som är verksam inom samma bransch eller bli kund hos ett arbetspensionsbolag efter eget val.

Arbetspensionsförsäkrarna inom den privata sektorn konkurrerar sålunda sinsemellan om kunderna. Ett konkurrensmedel är kundservicens kvalitet och olika servicelösningar för såväl kundföretagen som de försäkrade arbetstagarna. Dessutom kan en del aktörer specialisera sig på arbetspensionsförsäkring för vissa branscher, varvid de kan erbjuda sina kunder specialkompetens.

Fördelarna med decentraliseringen och konkurrensen syns också i nivån på arbetspensionsavgiften. Arbetspensionsbolagens kundföretag kan få rabatt på arbetspensionsavgiften genom bolagsspecifika kundåterbäringar. Kundåterbäringarna är det överskott som delas ut till arbetspensionsbolagens kunder och som inflyter genom en effektiv verksamhet och från placeringsverksamheten.

I och med kundåterbäringarna kan arbetspensionsavgiften vara lägre än den genomsnittliga nivån. Kundåterbäringarna beaktas både i de arbetspensionsavgifter som tas ut av arbetsgivarna och de arbetspensionsavgifter som tas ut av arbetstagarna.

I vårt faktapaket om arbetspensionsbolagens kundåterbäringar (på finska) redogör vi mer ingående för kundåterbäringarna, hur de bildas och fördelningsgrunderna för dem.

Det solidariska ansvaret vid konkurs tryggar de influtna pensionerna

Inom den privata sektorn fonderar arbetspensionsförsäkrarna årligen en del av den pension som inflyter för de försäkrade i förskott. Varje aktör ansvarar med sina tillgångar för dessa fonderade andelar.

I det decentraliserade systemet har man sett till att arbetspensionstagarna inte orsakas skada, om en enskild aktör misslyckas med sin uppgift. Arbetspensionsförsäkrarna inom den privata sektorn har ett solidariskt ansvar för de influtna pensionerna: om en aktör går i konkurs, fördelas de pensionstillgångar och pensionsansvar som varit på dennes ansvar mellan de övriga aktörerna.

Decentraliseringen har långa traditioner

Det finländska pensionssystemet har sedan det grundades i början av 1960-talet byggt på en decentraliserad modell. Rötterna till detta system sträcker sig ännu längre.

Redan på 1800-talet grundades understödsfonder i anslutning till fabrikerna och egna understödsfonder för vissa yrkesgrupper (t.ex. tjänstemän). En del av dem beviljade också pensionsunderstöd.

Den nuvarande decentraliserade verkställigheten bottnar i allmänpolitiska konflikter i slutet av 1950-talet som gällde inkomstfördelningen mellan lantbruksbefolkningen och löntagarna. Den kommitté som då planerade pensionssystemet konstaterade att arbetspensionsskyddet bör förverkligas baserat på en decentraliserad organisation.

När lagen om pension för arbetstagare trädde i kraft 1962 innehöll lagen bestämmelser om decentralisering: enligt lagen kunde arbetsgivaren skaffa en arbetspensionsförsäkring genom att grunda en pensionsstiftelse eller pensionskassa eller genom att teckna arbetspensionsförsäkring i ett arbetspensionsbolag. De första arbetspensionsbolagen grundades i anslutning till livförsäkringsbolagen.

År 1991 genomfördes en förvaltningsreform, varvid arbetspensionsbolagen frigjordes från försäkringsbolagen och för dem bildades en egen självständig förvaltning. Arbetsmarknadsparterna fick i arbetspensionsbolagens förvaltning en central roll som fastställdes i lagstiftningen.

Behovet av självständiga arbetspensionsbolag hänförde sig till Finlands EU-medlemskap. I början av 1990-talet var Finland redan medlem i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EES och förhandlade om fullt medlemskap i EU. Europeiska kommissionen förutsatte att de privata arbetspensionsbolagen ska vara klart självständiga aktörer, som enbart sköter lagstadgad arbetspensionsförsäkring. I annat fall hade Finlands arbetspensionssystem inte fått fortsätta som ett nationellt system.

Relaterade sidor